Nervösitet eller glädje?

Efter gymnasiet åkte jag över till USA som Aupair ett år. Det var en otrolig upplevelse, men för första gången i livet var jag hemifrån så lång tid. Det är lätt att få hemlängtan. När det var dags för mina föräldrar att komma på besök runt jul var hemlängtan det sista jag tänkte på. Jag funderade på om pappa druckit på planet, om pappa skulle skämma ut mig inför min värdfamilj och om pappa skulle snubbla ut ur planet. Jag var nervös, men på samma gång riktigt glad att få träffa mamma.

Pappa kom och pappa drack. Som tur är så träffade min värdfamilj inte honom i det tillståndet. Han höll sig på hotellet. Jag kan fortfarande känna att det var skönt att de inte träffade honom berusad, men jag kan inte förstå varför jag kände och känner så. Jag skäms fortfarande för pappas problem. Jag känner fortfarande att det är skönt om ingen märker det på honom. Jag pratar gärna om det och vill gärna att andra ska förstå situationen, men det är annorlunda om de ser honom. Jag vill inte att någon ska se honom. Förmodligen för att då förstår de och då börjar folk tycka synd. Det är inte synd om mig. Jag klarar mig fint. Jag är van vid skam. Jag är uppvuxen med skam.

I USA fick jag nästan ett år utan en full pappa, men bara nästan.

BTW

Jag har fortfarande inte varit på mötet för anhöriga, men har samlat mod till mig och ska dit ikväll…

Strålande jul

Julen kom och gick som alla andra år. Det fanns få överraskningar och till ytan var det glad stämning. Däremot kände jag min vanliga irritation över pappas drickande. Det började när jag kom hem på Lillejul för att äta och spela spel med familjen. Pappa hade redan börjat fira. Jag, min bror och min syster delade på två öl under middagen och pappa drack en egen öl. Det är konstigt att pappa var den enda som var full. Det kan väl inte vara så att han drack innan, mer under tiden och mer efter middagen? När han har druckit blir han så avskyvärd och otrevlig, speciellt mot mamma. Jag hade god lust att kasta skinkan i ansiktet på honom, men som vanligt teg jag.

På julafton drack han inget, kryss i taket, förrän han kom hem. Vi firade nämligen hos min morbror och pappa körde. Han åkte hem när vi andra åkte till kyrkan vid 23.00 tiden. Mamma och jag kom hem från kyrkan kl. 00.30 och då hade han hunnit bli full.

De andra dagarna under julen var som vanligt, en full otrevlig pappa. Mamma säger att han skärper sig när jag och bror är hemma. Det får mig att undra hur odräglig han blir när vi är borta.

Att prata med pappa när han är full är verkligen det värsta jag vet.

Fegade ur…

Det kom så plötsligt med mötet i måndags så jag kände mig inte redo. Men nu på måndag ska jag! Det känns konstigt att jag äntligen har hittat någon som kan lyssna på mina problem. Eller mina vänner lyssnar fint när jag behöver prata. Skillnaden är att nu kan jag prata med några med samma erfarenheter.

Jag behöver få ur mig mina känslor. Jag behöver få bort min vrede mot pappa. Och jag behöver ta det till nästa steg. Jag vet bara inte hur, men jag hoppas att jag i alla fall blir hoppfull på måndag.

I have contact…

Äntligen har jag fått kontakt med en organisation som kan hjälpa mig med att bearbeta pappas problem. ACOA har svarat mig och tydligen har de möten för disfunktionella familjer. Jag kan kalla mig disfunktionell. Det är möte ikväll, men frågan är om jag är redo direkt idag. Jag borde efter ännu en besviken julhelg. Han lyckades för en gångs skull att hålla sig nykter på julafton, men det var bara för att han körde. Resten av dagarna var det som vanligt.

Jag borde kanske gå iväg på mötet. Kanske…jag får se. Annars går jag nästa måndag.

Vem är jag?

Idag var jag inne på en sida för anhöriga till alkoholister. Jag läste om vad deras möten går ut på. Det stod klart och tydligt att det ska handla om ”jag”. Ingen ska prata om alkoholisten, bekantskap eller andra. Det ska bara handla om en själv. Jag kände direkt ett hugg i magen. Vad kan jag berätta om mig själv utan att blanda in andra? Finns jag? Mina historier handlar väldigt ofta om vad andra har sagt, gjort eller tänkt. Vad säger jag? Vad gör jag? Vad tänker jag? När man växer upp och inte får prata om en situation kan det bara sluta på ett sätt. Man slutar känna sin egen smärta. Jag kan känna andras, men min egen kommer jag inte åt.

Att skriva denna blogg har hjälpt mig att få kontakt med mina känslor, men här kan jag gå utanför mig själv. Jag inser också att jag bara har skrapat på ytan, de verkliga känslorna finns någonstans inom mig.

Jag blir helt galen när jag tänker såhär. Det är kanske bäst att gräva ner allt och låtsas som ingenting. Jag har ju klarat mig bra hitintills. Måste jag verkligen känna efter? Jag har ett trick. När något känns för jobbigt att tänka på skakar jag på huvudet och viftar lite med händerna så försvinner tanken. Undra hur mycket jag har skakat och viftat bort.

Det borde väl vara ett steg i rätt riktning att skrapa på ytan och erkänna att det är svårt att prata om det. Jag tycker det.

Nu e det jul igen…

Julen närmar sig och för många betyder det fina stunder med familjen. Och tolka mig rätt. Jag älskar min familj och tycker om att umgås med dem. Men varje år blir jag lika besviken på pappa. Varje år tror jag att en dag om året kan han hålla sig nykter. Varje år har jag fel.

Det kan säkert tyckas att jag är naiv som inte kan inse faktum, jag har en alkoholist till far. Jo, jag vet. Men en dag om året. Julen handlar om mycket, men inte om alkohol, fylla och besvikelse.

För cirka 6 år sedan sa mamma till pappa att det han skulle hålla sig från alkohol. Han var duktig hela hösten. När julen närmade sig berättade han att han köpt hem öl till vår traditionella Lille julaftons middag. Mamma blev vansinnig och sa att det skulle bli en jul utan alkohol. Då var det pappas tur att bli arg. När vi barn kom hem var det alldeles tyst i huset. Mamma och pappa pratade inte med varandra. Det slutade med att pappa tog fram ölen. Och mitt under vårt årliga familjespel så somnade pappa. Mamma blev ledsen. Pappa tyckte väl att han förtjänade en öl efter att ha varit så duktig under hösten. Han ville fira. Fira med att bli askalas. Det är inget kalas jag tackar ja till. Men jag förmodar att det kvittar. Huvudsaken är att han och hans bäste vän alkoholen dyker upp.

Ja, julen är fridens tid. Tid då vi ska umgås, tänka på andra, hjälpa varandra. Men för mig handlar det mest om hopp. Hopp om att en jul få uppleva pappa nykter. Det är den enda dagen jag vågar hoppas. Det är ju en dag för mirakel så varför kan inte jag få ett?

Because of you

Första gången jag hörde Kelly Clarksons låt Because of you så tyckte jag att den passade väldigt bra in på mitt förhållande till pappa. Jag visste inte att hon skrivit den till sin pappa, utan det berättade en kompis till mig för några dagar sen. Allt föll på plats. Låten kom för några år sedan, under tiden när jag funderade mycket på pappa. Jag pluggade och var ofta ute och festade och jag oroade mig mycket för att bli som honom. Jag tänkte analysera låten efter mitt liv.

I will not make the same mistakes that you did
I will not let myself cause my heart so much misery
I will not break the way you did
You fell so hard
I’ve learned the hard way, to never let it get that far

Första versen tycker jag passar in allra bäst på hur jag känner nu. Jag tänker aldrig upprepa hans misstag, eftersom jag vet hur ont det gör att stå bredvid och titta på. Därför tycker jag att är lågt att skylla på en dålig uppväxt eller på en alkoholist till förälder när de själva råkar illa ut. Jag vet hur ont det gör och vill aldrig utsätta mina nära och kära för det. Jag vet att det är en sjukdom, men en självisk sjukdom ändå. Han själv skyller på massa grejer. Min moster gick bort, min farmor gick bort, vår hund gick bort och han har så fruktansvärt mycket på jobbet. Därför måste han dricka. Det finns inte i hans verklighet att vi alla gått igenom samma motgångar, men det är bara han som måste dränka sorgerna i sprit. Jag tycker att det är skrattretande och otroligt själviskt.

Because of you
I will never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don’t get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

Jag hatar som sagt var att skylla i från mig och vill inte att pappas misstag och problem ska påverka hur jag är, men det har det gjort. Jag har otroligt svårt att lita på andra, speciellt män. Det är något jag jobbar med varje dag. För det ska inte vara ett problem alltid, han ska inte förstöra mitt inre med sina demoner.

I lose my way
And it’s not too long before you point it out
I cannot cry
Because I know that’s weakness in your eyes
I’m forced to fake, a smile, a laugh
Every day of my life
My heart can’t possibly break
When it wasn’t even whole to start with

Denna vers är den som stämmer minst överens med mitt förhållande till pappa. Han brukar faktiskt inte peka ut mina fel, utan brukar peppa mig. Men jag har svårt för att gråta över saker som betyder något. Jag har lätt att gråta för småsaker som en reklamfilm, något glatt som händer på TV eller när jag är stressad. Men mycket svårt att gråta över verkliga saker. Jag är en ganska glad person och det är inte något jag tvingar på. Däremot tror jag att jag förtränger det jobbiga. Så på ett sätt kanske det är påtvingat. Hm, jag har aldrig tänkt på det så. Jag känner däremot att mitt hjärta aldrig kan brytas, eftersom det aldrig varit helt. Det är en konstig känsla.

Because of you
I will never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don’t get hurt
Because of you
I find it hard to trust
Not only me, but everyone around me
Because of you
I am afraid

Jag kan verkligen säga att jag inte litar på mig själv. Det är också en konstig känsla.

I watched you die
I heard you cry
Every night in your sleep
I was so young
You should have known better than to lean on me
You never thought of anyone else
You just saw your pain
And now I cry
In the middle of the night
For the same damn thing

Jag har ofta pratat om mina två pappor. Den underbara pappa som är nykter och bryr sig om mig och den där främmande mannen som är full och odräglig. Så på ett sätt har jag tittat på när min underbare pappa försvunnit bit för bit. Nu har jag gett upp hoppet om att han någonsin ska komma tillbaka. Han är i princip helt borta. Han ser bara sin olycka och känner bara sin smärta. Han är totalt avsaknad av mänsklig empati. Det kanske verkar ärftligt så som jag skriver, men tro mig det har det inte.

Because of you
I will never stray too far from the sidewalk
Because of you
I learned to play on the safe side
So I don’t get hurt
Because of you
I tried my hardest just to forget everything
Because of you
I don’t know how to let anyone else in
Because of you
I’m ashamed of my life because it’s empty
Because of you
I am afraid

Jag har äntligen förstått att mitt liv är rikt. Jag har underbara vänner. Vänner som är mer än vänner. De är min familj. Jag har en familj och släkt som betyder allt för mig. Mitt liv är inte tomt, utan fyllt med kärlek. Och det är faktiskt det livet går ut på, enligt mig.

Because of you
Because of you

Jag vet inte om jag ska tacka dig pappa, för på grund av dig har jag varit tvungen att fundera ut vad som är viktigt i mitt liv. Och jag har kommit fram till att det är alla mina vänner och min familj/släkt. Men sen är det på grund av dig att jag inte kan lita på andra, misstror mig själv och oroar mig för minsta lilla. Det är på grund av dig att jag saknar min pappa.

Världen gungar

Då var det dags att berätta om vår familjeresa till Norge. Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var, men det är egentligen oväsentligt. För historiens skull kan vi säga att jag var 20 år. Vi brukar åka till Norge och det finns ingen annan plats på hela jorden där jag känner mig mer åksjuk än just Norge. Vi åker varje år för att hälsa på min moster och morbror.

Den andra dagen åkte vi på utflykt till min kusin, som bor i Norge. Vägarna ar otroligt slingriga och jag kände hur hela världen gungade. Jag mådde med andra ord pyton.

När vi kom tillbaka gick jag ner i källaren för att vila. Efter en stund kom pappa in. Han börja fumla med sin väska.  Till sist gick han ut med sin nessesär gömd bakom ryggen. Jag tyckte att det var mycket märkligt, varför gömmer man en nessesär bakom ryggen? Det tog cirka 15 minuter sen kom han tillbaka med sin gömda nessesär. Han la tillbaka den i väskan och gick. Jag tyckte att det var så pass konstigt att jag tittade i nessessären. Och surprice surprice i den fanns två tomma ölburkar. Varför när vi är hos moster?

Fars dag

I söndags var det Fars dag. Mmm, just det Fars dag. Han behöver verkligen en egen dag. Han gör varenda dag till sin egen. Jag var bortrest och kom inte hem förrän ganska sent. När jag ringde svarade mamma och min första tanke var att jag inte vill prata med pappa. Så blev det. Jag hälsade till honom och hann aldrig bli besviken. I söndags kände jag att det var bäst så. Dr Phil och andra psykologer säger förmodligen att jag hade fel. Men i söndags ville jag inte bli besviken.

Jag sitter och försöka komma på det tillfället som jag blivit mest besviken, men jag kommer verkligen inte på ett tillfälle. Mitt liv är fullt av besvkina stunder. Full på födelsedagar, åker hem istället för att umgås, gömmer öl, klunkar spirt i köket, kan inte köra, blir av med körkortet…ja, jag kan fortsätta länge. Historierna kommer, men inte alla på en gång.